Läsarbrev

Hej,

Jag gjorde lumpen på KA 1 år 1961.

En trevlig tid, mycket beroende på att vi hade den legendariske E. S. Karlsson till plutonchef.
Flaggjunkare Erik Sigvard Karlsson kallade vi för ”Krut-Kalle”, dock inte så han hörde det.
Senare visade det sig att hans kolleger hade döpt honom till ”Finn-Charlie”.
Detta beroende på att han stridit mot ryssarna i Finland och Ryssland.
Han hade hur mycket pondus som helst så han behövde aldrig höja rösten.

Egentligen skulle vi ha haft en löjtnant som plutonchef, men denne bröt benet på ett tidigt stadium och då hade vi turen att få Krut-Kalle som ersättare.

Första gången vi träffade honom började han med att stormskälla på oss, över vad har jag glömt.
Vi, och våra kolleger i eldledningsplutonen som vi delade korridor med, tänkte att med den där gubben kommer vi att få ett helvete.

Men det blev mycket bra och för att citera en av grabbarna, 213 Jansson: ”Han var en jävel i början, men nu skulle man inte vilja vara av med fanskapet”.

Senare berättade ett av våra befäl att Charlie alltid började bekantskapen med en ny grupp genom att skälla i c:a 20 minuter.

Jag låg på andra batteriet, tungt sjöfrontartilleri, och utbildades till pjäschef på Mellstens 15,2 cm och riktare på Nåttarös 10,5 cm.
Vid den stora höstmanövern, som på den tiden gick av stapeln varje år, var det första året som Batteri Nåttarö kördes.

Där var snabbskjutande tio och en-halvor.
Pansaret på kanontornen kom från tyska slagskeppet Tirpitz, något som befälet stolt påpekade rätt ofta.

Vilka tider!
T.ex liftade man, om man var klädd i uniform, varthelst man skulle på permission.
Och det fantastiska var att jag inte tvekade en sekund om när jag skulle vara framme,
Därför behövde jag aldrig planera med extratid för ”säkerhets skull”.

Min fästmö bodde i Gävle och därifrån liftade jag till Nynäshamn på söndagarna.
Från Nynäshamn gick permissionsbåten, 200-båt eller skärgårdsbåten Simpson, kl. 18:00 och det var inte någon som missade den, vad jag vet.

När jag skulle till Gävle från Nynäshamn gick jag och några kompisar till stadens utfart och där tog det bara några minuter att få lift.
Snart var vi i Stockholm.

Sedan skulle i alla fall jag till Norrtull för att få ny lift och jag kommer faktiskt inte ihåg hur det gick till, men jag kan inte tänka mig att jag fotvandrade …

Ibland körde den man liftade med en extra sväng till ett bra liftarställe, vanligen någon utfart, för att man lätt skulle kunna få ny lift.

Ja, sedan fortsatte det i samma stil, lift till Uppsala och ny lift till Gävle.

Många av dem man liftade med berättade att de själva, när de gjorde lumpen, fått lift på permissionerna och att de nu tog upp liftande militärer som ”ett tack” för detta.

Man skall dessutom ha i minnet att på den tiden saknade de flesta ungdomar egen bil.

En som hade bil var Mikko. Han hade vunnit en Ford Taunus på lotteri.
Den bilen hamnade i rätta händer, för Mikko var en gudabegåvad bilförare.
Det gick undan på isiga vintervägar, med sommardäck, för dubbdäcken hade inte slagit igenom ännu.
Vid ett tillfälle fick vi sladd på Taunusen och for av vägen, snurrade runt några varv och kom upp på vägen igen, där Mikko åter gav järnet.

En av oss passagerare, han var från Älvkarleby, svor på att aldrig mer åka med Mikko.
Det löftet höll han ända tills sommaren, då han fattade mod och åkte med.

På söndagskvällen då vi var på väg till regementet, på rakan norr om Uppsala där det på den tiden fanns några små backar uppför och nedför små kullar som i alla fall var höga nog att skymma sikten framåt, gick Mikko ut i mötande fil för att göra en omkörning i uppförsbacke, helt utan vetskap om vad vi kunde möta på backkrönet.

Mycket riktigt kom där en långtradare i mötande fil.

Hur vi klarade oss när vi hamnade mellan tradaren och den omkörda har jag aldrig förstått.
Den enda förklaring jag kommer på är att Mikko gjorde Taunusen smal som en motorcykel genom någon stark finsk trollformel.
Hur som helst blev det inte en skråma på varken bil eller oss.

Älvkarlebykillen var lång, bortåt två meter, och satt i baksätet.

Vid mötet på backkrönet ställde han sig raklång i baksätet, så jag trodde att han skulle trycka ut både durken och taket med fötter och huvud.

Det var kanske inte så konstigt att han aldrig mer åkte med Mikko.

Ja, det var några osorterade hågkomster från en bra tid och ett bra vapenslag.
En gång KA-soldat, alltid KA-soldat!

Kommendera ”Lystring ställ”!