Ett besök på Siaröfortet
Siaröfortet är kanske en av de mest misslyckade anläggningarna i det svenska kustförsvarets historia. Problemen hopade sig redan under uppbyggnadstiden. När fortet sedan var färdigt användes det i knappt tio år och inte ens i dag är det speciellt roligt att besöka.
Säga vad man vill om fortet men det ligger väldigt vackert, mitt i Furusundsleden. En bit in på 1900-talet var det en av Sveriges strategiskt viktigaste platser. Här skulle försvaret av Stockholm börja.
Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle Vaxholms fästning förstärkas med en yttre befästningslinje bestående av fort och artilleribatterier på olika platser i Stockholms norra skärgård. Kyrkogårdsön som ligger bredvid Siarö var en av dem och här uppfördes Siaröfortet.
Arbetet startade 1916 och avslutades vid fredsslutet i november 1918. Då var pengarna slut, fortet halvfärdig och manskapet på ön hade strejkat två gånger.
1921 tog byggandet åter fart men problemen fortsatte. Bland annat underskattade de civila entreprenörerna arbetsmängden. När pjäserna väl kom på plats så skulle de maskeras. Av någon anledning hyrde man in en konstnär från Frankrike och kanske kan det förklaras med språkförbistring, men konstnären valde att måla färgglada liljor och andra blommor på pjäserna.
Efter fyra försök anlitades i stället en målare från Ljusterö.
För de flesta militäranläggningar är fiendesoldater det största hotet. För Siaröfortet var det fukten.
1926 bemannades fortet för första gången men de förlagda soldaterna fick inte ligga kvar länge. Hur mycket de än eldade i pannrummet lyckades de inte driva ut fukten. Centralvärmen, som infördes 1928, räckte inte heller. I stället flyttades personalen ut i nybyggda baracker. De finns kvar än i dag och fungerar som vandrarhem och cafeteria. Officersbostaden finns också kvar. Där bor personalen som arbetar på ön.
När fortet väl var klart utgjordes det av ett tungt batteri om två 15,2 cm kanon m/98 i 15,2 cm tornlavett m/99 (15,2 cm tpj m/98-99). Pjäserna kom från pansarbåten Svea. Här fanns också en minstation samt ett lätt batteri med två 57 mm pjäser till försvar av mineringen. Fortets stridsfältsbelysning bestod av en 150 centimeters strålkastare som hissades upp genom ett schakt. Det fanns även en mindre 90 centimeters strålkastare som bland annat användes till morsesignalering. Runt fästningen fanns treradigt stormhinder av taggtråd och infanterilinjer med skyttevärn.
1920 - redan innan fortet bemannades - började man diskutera en utflyttning av kustförsvaret till den yttre havsbandslinjen.
På 1930-talet genomfördes planerna och 1939 lades Siaröfortet ned i sin ursprungliga version. Användningen av stridsgas under första världskriget gjorde sitt till nedläggningen. Fortet var nämligen inte ABC-skyddat (NBC).
Den militära närvaron var inte slut trots nedläggningen. Samma år startade 2:a vk och beredskapssoldater stationerades på en mängd olika platser i skärgården. Reservkadett Lennart Hanssons var förlagd på Siaröfortet under beredskapen.
Utdrag från hans minnesanteckningar finns att läsa i en av museets broschyrer:
” Det som fanns kvar av försvarsanordningar var dels mineringen i Furusundet och dels ett lätt 57 mm-batteri som skulle försvara mineringen. Jag skulle kontrollera att mineringen fungerade. Det visade sig att den var intakt, men var minorna låg och hur många som fanns hade vi inga uppgifter om. Vi fick helt enkelt ro runt ön hitta minorna. När detta var klart och vi testade strömmen visade det sig att inget fungerade då ledningarna var så ärgade.”
Efter beredskapen började fortet förfalla allt mer. Meningarna går isär om när pjäserna monterades ned. Enligt museet var det 1951 men enligt ”I Per-Albin linjens fotspår - Sydvästra Skåne” flyttades en av pjäserna redan 1941 till batteri TE (Trelleborg). Något som också stärks av Lennart Hanssons minnesanteckningar (se ovan).
1959 lades minstationen ned och Kyrkogårdsön lämnade helt krigsorganisationen.
Försvarsmakten fortsatte att äga ön genom Fortifikationsverket till 1993, då den togs över av statens Fastighetsverk. I deras ägo står den kvar.
Siaröfortet är i dag ett etablerat turistmål. Sommartid går det dagliga turer till ön och det är en stor anläggning som verkligen ger ett imponerande intryck. På nästan hela ön finns skyttevärn, schakt och betong - lämningar av dess militära historia. Och det gäller att se upp var man sätter fötterna. Förutom rostig gammal taggtråd finns här också en del djur. Två gånger hamnar jag i närkontakt med huggormar. Dock utan att bli biten.
Det erbjuds även guidade turer. Men den jag följer med på är faktiskt urusel, sett ur ett ”bunkerentusiastiskt perspektiv”. Knappt 25 minuter tar det för oss att besöka den yttre delen och bergsutrymmet. I den tiden är också inkluderat cirka 10 minuters promenad och väntan på eftersläntrare vid guidningen.
Deltagaren får veta att en båtklubb nyttjade byggnaderna utanför fortet som klubbhus och att ungdomar med problem hade läger på ön tidigare. Guiden jag lyssnade på hade mycket dåliga kunskaper om fortet, bestyckning och historia med mera.
Vill man ha möjlighet att titta på saker i lugn och ro ska man alltså gå själv. Samma sak gäller om du vill fotografera. Det kan bli irriterande med alla som solar på forthjässan och ligger lite varstans. Dessa stirrar misstänksamt när jag, svettandes, flänger runt med kamera…
Bergsanläggningen bör besökas men vill man fotografera själva fortet i berget ska man göra det mellan guidningarna, då är det nästan helt tomt på folk.
Ändå är jag ganska besviken. Mycket har ”moderniserats” inför museets öppnande. Hjässan på fortet är exempelvis omgjuten på 1990-talet och pjäserna plockades som sagt bort. De har istället ersatts av provisoriska ”eldrör”. Det finns inte kvar något att se i pjäskupolerna och man får inte heller besöka dem.
För en bunkerentusiast är det tyvärr lite tråkigt nere i berget. Den enda utrustning som finns kvar är logementsutrustning, några rostiga sängar, skjutbordet och en inbasmätare. Många rum ekar tomma och för att råda bot på detta visas några tidiga journalfilmer om kustförsvar och andra världskriget.
Men visst - Siaröfortet är unikt och det är spännande att besöka en så ”gammal” militäranläggning. Det skiljer ju en hel del jämfört med mer moderna. Det är också en av få anläggningar från den tidsepoken som är hyfsat bevarad.
För den inbitne militärhistorikern som vill åka på en spännande bunkerutflykt med nya upptäckter är Siaröfortet ingen bra plats. Vill man istället åka på en trevlig tur i skärgården är ön alldeles ypperlig. Det finns flera bryggor och badplatser på ön. Sommartid formligen kryllar det av folk.