Ett besök på Havstoudd
Vad som finns på Hemsön utanför Härnösand har länge varit höljt i dunkel. Tidigare var hela ön skyddsområde och rykten gick om vad Försvarsmakten hade för hemligheter på ön.
Det var då det. I dag är hela Hemsön öppen för alla och det som innan var hemligt fungerar nu som ”turistmagnet”. Följ med på ett besök i Hemsöfästning.
Den första militära närvaron på Hemsö skedde vid första världskriget. Senare, vid andra världskriget fanns grupperingar med artilleri posterade på ön, men av dessa finns inget kvar i dag. I slutet av 50-talet började byggandet av det som sedermera skulle kallas Hemsöfästning och 1957 stod det första fasta batteriet klart - ett tungt batteri M/51 bestående av sex stycken 15,2 cm kanoner M/51 i dubbellavetage beläget vid Storåberget.
1963 fullbordades byggandet av fästningens andra batteri, ett lätt batteri M/57 med tre st 7,5 centimeters pjäser. Hemsöfästning blev navet för den spärrbataljon som i händelse av krig skulle verka vid Ångermanälvens mynning. I fästningen fanns förutom batterierna också ledningsplatsen för spärrbataljonen.
I dagsläget ligger anläggningen i malpåse och är delvis öppen för allmänheten. 1998 beslutade nämligen Kulturdepartementet att hela Hemsöfästningen ska bli kulturminnesskyddat och bevaras för framtiden. Öppnandet av anläggningen har skett stegvis och i dag kan allmänheten besöka 7,5 centimeters batteriet, eller batteri Havstoudd som det faktiskt heter.
Vägen till batteri Havstoudd består till stor del av grusväg men att hitta dit är inte svårt eftersom skyltar visat oss rätt ända vägen från Färjelägret.
Batteriet stod som sagt färdig 1963 och användes vid värnpliktsutbildningen vid dåvarande KA5. På 80-talet trappades verksamheten ned, för att 1992 läggas i malpåse, och för att helt läggas ned 1997.
Batteriet består av tre 7,5 centimeters tornpjäser M/57 med tillhörande eldledningsradar och underjordisk anläggning. Det är byggt enligt typ ett, vilket innebär att samtliga pjäser är förbundna med varandra under jord. Sedan Havstoudd lades ned har inga förändringar genomförts. Förutom att en grön stuga nu för tiden fungerar som cafeteria.
På plats vid cafeterian i närheten av parkeringen blir vi tilldelade en guide som leder oss ner mot kustlinjen och in i en, med maskeringsnät, maskerad ingång. Vi börjar med att gå ned längs en lång trappa och kommer in i det första rummet, Slussen. Här finns bland annat duschar för sanering, rakt fram en vägg och bakom den får vi reda på att det finns en lång gång för att ta emot smällen vid ett eventuellt angrepp, ”stötvågsshacket”.
Berget delas in i två delar. Först själva ”berget” som är det stora hål som sprängdes ut i Hemsöns klippor. Sedan det byggnadsverk som byggdes upp i hålrummet.
Vi viker av åt vänster och går via en förbindelsegång, där det ligger två reserveldrör till pjäserna, in i själva anläggningen.
I ett avlångt rum finns ett reservaggregat för batteriets elförsörjning, verkstad, förråd och en extra radarantenn till eldledningsradarn.
Vi fortsätter och passerar ingången till pjäs 1 innan vi kommer in matsalen och köket. Här finns plats för ett 50-tal personer och ett kök som var helt självhushållande.
Från matsalen går vi vidare förbi batteriets aggregatrum och kommer uppför några långa trappor till radarrummet. Här styrdes anläggningens eldledningsradar, ett rum helt fyllt av elektroniska instrument och aggregat. Ytterligare en trappa upp ligger batteriets hjärta – eldledningscentralen eller E – platsen som den också kallas.
Allt i eldledningsrummet är autentiskt och precis som när de sista soldaterna lämnade platsen, kvar på väggarna häger kartor, mikrofoner och telefoner. I rummet finns också radarskärmar för att kunna följa fartyg på havet, periskop för att kunna titta ut över fjärden och det absolut viktigaste - instrument för att skicka eldledningskoordinater till de tre pjäserna.
Efter att, via periskopet, ha studerat Ångermanälven och nyfikna besökare ovan jord klättrar vi ned för trapporna och passerar ännu en gång genom matsalen. Här finns för övrigt en tavla som informerar oss om att kung Carl XVI Gustav gjorde delar av sin värnplikt här.
Vår vandring går vidare till ett avlångt rum där väggarna är klädda i mörkblått tyg, batteriets logement. I våningssängar, tre om två sängar i varje rum, var hela batteriets personal förlagt. Det rör sig om över hundra soldater.
Vi passerar batterichefens eget rum, men till skillnad mot soldaterna behövde han bara dela logement med en person.
Efter telefonväxeln kommer vi åter ut i själva berget. Granitväggarna är röda, och längs dem rinner det av fukt. Vid nästa korsning väljer vi pjäs 2 eller 3. Pjäs tre ligger längre bort - så långt bort att vi, trots belysningen, inte kan se slutet på tunneln. Därför blir valet pjäs två. Två trappor upp, och vi befinner oss precis under pjäsen. Men här tar det stopp!
Vi får inte klättra upp för den långa stege som leder upp till pjäsen, som vi hade sett fram emot. Istället får vi förklarat hur ammunitionshissen fungerar och hur det skulle gå till när ammunitionen skulle skickas upp till kanonen. Mer än så blir det inte och vi klättrar besvikna ned igen. Passerar matsalen ytterligare en gång där man för dagen serverar ärtsoppa (!), innan vi kommer ut i den friska norrlandssommaren igen.
Utöver de tre pjäserna finns det, utifrån sett, inte lika mycket att titta på. Tyvärr är eldledningsradarn övertäckt av ett träskjul men precis framför den finns de periskop som vi tidigare tittat ut från i eldledningsplatsen.
Terrängen bjuder dock på en trevlig vandring och vidunderlig utsikt över Ångermanälvens utlopp. Några kilometer längre bort kan man se Högakustenbron. Överallt finns gropar och spår efter den militära verksamheten. På en plats ligger reservkupoler av glasfiber till pjäserna och på en annan sticker det upp radioantenner.
Vi hittar en nedgång i berget som visar sig vara batteriets nödutgång, hiskligt långa stegar ned i berget.
Att anläggningen är väl bevarad förstod vi redan nere i berget. Det gör sig dock mer påmint när en i sällskapet vrider en strömbrytare som det står flyglarm på...