Ett besök på Furuviksbatteriet
Kan det här ha varit Sveriges värsta plats att ligga förlagd på?
För inte kan det ha varit roligt att som soldat på post se karuseller och en nöjespark när man själv svettades i uniform. Men så var det!
GE 3 ligger nämligen längst ut i Furuviksparken på bekvämt promenadavstånd till alla nöjen. Och det är förmodligen Sveriges mest välbesökta kustförsvarsmuseianläggning.
- Det är många som kommer hit. När vi avslutade förra säsongen stod räkneverket på 45 000 besökare, berättar Lars Lundén bunkerentusiast och guide vid batteriet.
Batteriet är ett 7,5 cm m05-10 batteri eller 7,5 cm m/äldre, som det också brukar kallas. Batteriet på Furuskär, Gävle, är det enda i sitt slag som är bevarat. Liknande anläggningar fanns tidigare på Vässarö, Mellsten, Korsö-Hals, ytterligare ett i Gävle (GE 2) samt Raholmen och Grönviken utanför Sundsvall.
Det började byggas något år efter de två övriga batterierna i Spärrbataljon Gävle (se nästa artikel) och första juli 1957 ingick det i krigsorganisationen. På Furuskär hade det tidigare funnits en arméskans och batteriet byggdes i anslutning till den.
Bemanningen i batteriet var 70 soldater och den första större övningen genomfördes samma år som det byggdes. Då sköt man skarpt för första gången.
Mer skarpövningar och med full bemanning genomfördes 1963 och GE 3 deltog också i de stora höstövningar som genomfördes i Gävle 1969 och 1978.
Men bortsett från några mindre repetitionsövningar användes inte batteriet mer. Efter 27 år hade det gjort sitt i krigsorganisationen och lades i malpåse sista juni 1984.
1993 lades batteriet slutligen ned och överlämnades då av KA 5 till Furuviksparken för att driva det vidare som museum. Faktum är att det var ett av de första svenska kustartilleribatterierna som öppnades för allmänheten.
Till batteriet går en bred väg och det är skyltat hela vägen från entrén.
Efter att ha passerat en mindre bro befinner man sig på Furuskär och det var här det militära området började.
Kliver man av från vägen hittar man ett flertal skyttevärn, luftvärnställningar med mera. I händelse av oroliga tider skulle, förutom kustartillerister, även infanterister gruppera på ön. Fortsätter man att följa vägen är det inte långt till batteriet. Efter ett hundratal meter passerar man ett strålkastargarage på vänster sida och sedan är man framme.
Batteriområdet är hyfsat intakt och bevarat, så när som på området ovanpå själva batteriet. Här har parken anlagt några bänkar, grillplats och flaggstänger. Den spaningsradar (ps 72) som också snurrar på platsen har man varit tvungen att höja så att barn och andra klåfingriga inte ska fastna i den…
Nere i batteriet är det desto bättre. Med hjälp från KA 5 och regementen i Mellansverige har Furuviksparken samlat ihop ett flertal uniformer och utrustning till skyltdockor som är utplacerade lite varstans.
Det första som möter en är batterichefens rum. Sedan leder centraltunneln vidare till pjäs nr 1. Pjäsen står kvar precis som när den var aktiv, bakom pansarluckor i sin pjäsbunker.
Här finns också tillbehörsutrustning i form av laddstake, nattsikte, rekylfjädrar, etcetera. En av pjäsernas eldrörsdagbok finns också att beskåda. Här står bland annat:
” Pjäsen har genomgått fullständig översyn samt målning. Inskjutning med 4 skott utan anmärkning. Arbetet har utförts av avdelning 36 TVNK december -62 till januari -63.”
Sista översyn på pjäsen genomfördes 1973 och sista skarpskjutningen vintern 1978.
Kuriosa kring första pjäs är att den har just serienummer ett av de 7,5 cm m05-10 pjäser som tillverkades. I anslutning till pjäsen finns också ammunitionsdurken och ett logement.
Vidare längs centraltunneln kommer man till kommandoplatsen och centralsiktet m/51.
- Det är tyvärr inte komplett. Kikardelen på siktet saknas och vi letar nu med ljus och lykta efter ett nytt, säger Lars Lundén.
Under rummet med centralsikte från man klättra ned för en trappa och där står en av kustartilleriets inbasmätare (3 M AMS M/4 WILD) som inköptes till Sverige från ett Schweiziskt företag. Helt funktionsduglig med utsikt över Gävlebukten.
Vidare längs den långa centraltunneln passerar man en mindre vapensmedja, andra pjäs och kommer sedan vidare till den del som tidigare var arméskans. Här finns batteriets lilla matsal, ett större logement och en liten verkstad. Något kök fanns inte i berget utan trossen fick laga mat utanför. Några hygienanordningar fanns inte heller utan det blev till att knipa och vänta tills tid medgavs för att uträtta naturbehov.
Går man vidare kommer man till kraggrummet med anläggningens reservelaggregat. En stor Bolinders dieselmotor som faktiskt inte gått mer än 300 timmar.
- Men den är konserverad och vi kör den inte, berättar Lars Lundén.
Efter kraggen kommer man ut och därifrån leder stigen till tredje pjäs. Tredje pjäs är också den enda pjäsen som inte står kvar i batteriet. Det pluggade eldröret ligger vid infarten till batteriet men lavettage med mera är bortmonterat. Istället nyttjas pjäsplatsen med logement samt krutdurk som gemensamhetsutrymmet och sovsal. Det är till och med så att batteriet numera har hotellklassning och för mindre sällskap går det utmärkt att hyra för övernattning.
Dock med krav på vaken nattvakt i batteriet.
Det kommer som sagt mycket besökare och Lars Lundén berättar att det nästan dagligen kommer någon och berättar att de antingen tjänstgjort vid GE 3 eller någon annan av kustartilleriets anläggningar.
En rolig (?) historia är den om lastbilschauffören som transporterade hit det främre splitterskyddet i sju centimeter tjockt pansar till en av pjäserna.
-Lastbilen var helt ny och chauffören ganska kaxig och stolt över den. Han blev varnad
att försöka lyfta det med bilens egen lyftkran, något han försökte ändå vilket slutade med att lastbilen välte uppe på berget.
En person med ont om tid och tung arbete var batteriets tillsyningsman. Han bodde i närheten och skulle vara först på plats om ”ofreds larmet” gick. Här skulle han nämligen öppna huvudanläggningen, sätta igång ström och därefter springa till första pjäs. Väl på plats skulle han lyfta bort det träplank som stod framför embrassyren och slutligen lyfta det 900 kilo tunga eldröret på plats på lavetten. Det fick ta max en timme och inledningsvis var han helt själv…