Historik rörliga kustartilleriet
Kustartilleriet bestod av fortifikatoriskt skyddade pjäser och eldledning, ofta förstärkta med potenta luftvärns- och markstridsförband. Även om det är bilden man främst tänker på är det inte hela sanningen.
Det fanns även ett rörligt kustartilleri. Från början bestod det av hästanspända batterier som fanns inom de befintliga fästningarna, men som snabbt kunde förflytta sig och verka från alternativa ställningar.
Vid tiden av andra världskriget framstod behovet av att kunna flytta kustartilleribatterier från ett ställe till ett annat allt tydligare, och inte färre än 9 tunga kanonbatterier, sex med 15,2 cm kaliber (15,2cm M/37) och tre med 21 cm kaliber (21cm M/42), anskaffades och utbildades, under brinnande krig. Rörligheten blev på bekostnad av skyddet, även om luftvärnsförband ingick organisatoriskt även i de rörliga batterierna.
Under efterkrigstiden så kvarstod både de fasta och rörliga batterierna som anskaffats under andra världskriget och inte förrän under 1960-talet utvecklades nästa förbandstyp, ett lätt rörligt KA-batteri med 7,5 cm kaliber som ingick de nyuppsatta rörliga spärrbataljonerna. Sex batterier anskaffades och gavs namnet 7,5cm m/65.
I mitten på 1970-talet började de äldre, tunga batterierna bli omsprungna av tekniken. Först utgick de tunga 21 cm kanonbatterierna och kort därefter även de tunga 15 cm batterierna. Ersättaren blev en nyutvecklad pjäs, en variant av Bofors Haubits 77 som fick arbetsnamnet KARIN, KustArtilleriets Rörliga INvasionsförsvar.
Trots att KARIN hade en kaliber på 12 cm så hade den högre utgångshastighet, en högre eldhastighet samt en nyutvecklad långräckviddig ammunition. Systemet benämndes 12cm m/80 inom Kustartilleriet och sex batterier anskaffades och bildade tre Kustartilleribataljoner.
I takt med att dessa batterier ingick i krigsorganisationen utrangerades de äldre batterierna med 15,2 cm kaliber. KA-batteri m/80 hade en hög taktisk rörlighet, låg grupperingstid, en mycket hög eldhastighet på 16 skott per minut samt kvalificerade luftvärns-, markstrids, och sjukvårdsresurser.
I början av 1990-talet var alla lätta KA-batterier bortplockade ur krigsorganisationen och kvar fanns endast de tre KA-bataljonerna. Sex amfibiebataljoner och ett tungt kustrobotbatteri kompletterade floran av rörliga kustartilleriförband. Den sista KA-bataljonen utgick ur krigsorganisationen 2003 och därmed saknar Marinen egna artilleriförband.
En Kustartilleribataljon m/80 omfattade drygt 800 man och bestod av ett stabsbatteri och två Kustartilleribatterier. Ett Kustartilleribatteri m/80 omfattade 334 man och bestod av en pjäspluton om fyra pjäsavdelningar, en mätpluton med två tunga mätstationer och två lätta, en batteriledningspluton, en markstridspluton, en trosspluton med kvalificerade underhålls- och sjukvårdsresurser samt en luftvärnstropp om två pjäsavdelningar och eldledning.
Tjänsten vid en pjäsavdelning vid ett tungt KA-batteri m/80 var tung och oftast påfrestande. Pjäsen skulle grupperas, skjuta och omgrupperas med snäva tidsmarginaler för att undgå upptäckt, även i mörker, ösregn eller meterdjup snö.
Systemet var extremt välskjutande och grupperingstider på under 10 minuter var ingen ovanlighet. Tiden från att förbandet var på rull till att första granaten lämnade eldrören var ofta runt 15 minuter. 15 minuter kan tyckas vara en evighet, men från att en kustremsa helt ha saknat kustförsvar till dess att en fientlig landstigning troligen helt skulle komma att gå om intet är en kvart en kort tid. Sjömål bekämpades på avstånd över 20 kilometer, med en del av ammunitionen över 30 kilometer, men eftersträvansvärt var att öppna eld på 2/3 porté, dvs 2/3 av ammunitionens maximala räckvidd. 12/80 långa räckvidd möjliggjorde en indragen gruppering, ibland åtskilliga kilometrar från kusten, vilket ökade förbandets möjligheter till skydd väsentligt.