Sjömålsrobotar

Kustartilleriets första lätta sjömålsrobotar fanns på förband från början av 60-talet och i slutet av samma årtionde tillkom de första tunga robotbatterierna. Kustartilleriet var då troligen det enda vapenslag i världen som hade operativa fordonsburna sjömålsrobotar kapabla att helt slå ut större fartyg.
Skottvidden på de lätta batterierna utsträckte sig från början till ca 3km men utökades senare med modernare robotyper till ca 8km. De första tunga batterierna hade en skottvidd om ca 100km, något som utökades i och med införandet av tung kustrobot 90 till "mer än 100km" vilket troligen innebär uppåt 200km.

Lätt Robotbatteri RBS 52

Redan på 50-talet påbörjades försök inom kustartilleriet att använda den franska pansarvärnsroboten SS10 för rörlig strid i skärgården. Försöken gav positivt resultat och i slutet av 50-talet antogs den uppdaterade varianten SS11 av kustartilleriet som Robotsystem 52.

Systemet blev operativt i början på 60-talet och kom till slut att bestå av ett trettiotal batterier som fördelades ut på både fasta och rörliga spärrbataljoner samt spärrkompanier.

RBS52 var från början en trådstyrd pansarvärnsrobot vars stridsdel byttes ut till en stålgranat för bättre verkan i sjömål.
Roboten var helt manuellt styrd och ställde stora krav på skytten då denne med en joystick styrde roboten hela vägen mot målet.
Vid mörkerskjutning disponerade varje robotpluton en 57mm lysraketpjäs eller strålkastare och en spaningsradar av Deccatyp.

Organisationsskiss lätt robotbatteri med RBS 52

Robotsystem 52 började bli omodernt i början på 70-talet men kom inte att ersättas förrän in på 90-talet av RBS 17.

Lätt Robotbatteri RBS 17

Grupperad robotgrupp med RBS 17

I mitten av 80-talet började man titta på en ersättare till RBS 52 och då kostnaderna för ett helt nytt system bedömdes bli för höga undersökte man återigen befintliga system.
Även den här gången fastnade man för ett pansarvärnsrobotsystem, nu den amerikanska AGM-114C kallad Hellfire.
Bofors fick uppdraget att ta fram en ny robotpjäs och ny stridsdel. IRsiktet togs från RBS 55 och kompletterades med en Israelisk laserbelysare.

Systemet är mycket lättrörligt och alla delar utom robotarna kan bäras i enmansbördor.
Själva pjäserna grupperas något tillbakadraget och skyddat och robotarna leds efter avfyring mot målet av den belysargrupp som grupperat med fri sikt mot målet

Belysarenheten kan också lämna måldata till andra förband i området.

Robotsystem 17 har överlevt kustartilleriets nedläggning och ingår numera i amfibiebataljonerna.

Tungt Robotbatteri RBS 08A

Utvecklingen av Marinens tunga sjömålsrobotsystem började redan under andra världskriget då man undersökte störtade tyska V1 och V2 robotar. Under femtiotalet provades ett antal system men inget av dem ledde fram till en beställning och det var först under början på 60-talet tiden var mogen för att beställa ett tungt kustrobotsystem.

Från början ville man utveckla två versioner av kustroboten.
Modell 08A för rörligt kustartilleri och marinens jagare samt 08B, med större räckvidd, för fasta robotförband grupperade i bergsanläggningar.
08B utgick dock på ett tidigt stadium då byggnadsplanerna kom främmande makt tillhanda men även marinens dåliga ekonomi bidrog till att projektet ströks.

1968 blev tung kustrobot 08 operativ i kustartilleriet. Bofors var huvudlevarantör för systemet.
Under slutet av 70-talet fick kustartilleriet överta de 08-robotar som blev över då marinens jagare skrotades och man gjorde vissa små uppdateringar av systemet. RBS 08 förblev operativt ända till 1995 då det ersattes av RBS15KA.

Organisationsskiss tungt kustrobotbatteri RBS 08

Ett tungt kustrobotbatteri 08 var i princip organiserat som ett tungt rörligt artilleribatteri dock utan egna mätstationer.
Bemanningen bestod av ca 250 personer och förbandet disponerade 70 fordon.

Måldata erhölls från spaningsradarstationer eller från sammansatt spaningsinformation via örlogsbas.
Dessa data tillsammans med övriga skjutelement beräknades i ett robotcentralinstrument och överfördes till roboten under prepareringen inför avfyrningen.
Efter avfyrning steg roboten till en höjd på ca 600m över vattenytan och höll kursen med hjälp av en autopilot. När den nått inställt avstånd från målet aktiverades radarmålsökaren som, när den hittade rätt mål, tog över styrningen och ledde roboten under dykning mot målet.
Beslut om förbandets insats fattades av en Robotstridsledare som fanns placerad i den milostab i vars området förbandet var grupperat.

Från kadettutbildning på RBS 08 i slutet på 80-talet

Tungt Robotbatteri RBS 15KA

På 70-talet hade marinen behov av en ny sjömålsrobot till den lätta flottan och man utvärderade ett antal olika alternativ. Till slut fastnade man för den amerikanska roboten HARPOON. När affären i princip var klar ändrades dock de politiska förutsättningarna och anskaffningen av den amerikanska roboten avbröts.
Istället ville man samordna anskaffningen med flygvapnet och vidareutveckla attackroboten Rb04E till sjömålsrobot.
Resultatet blev bra och man antog RBS15M för marinen och RBS15F för flygvapnet.

Man planerade i Försvarsbeslut 86 att anskaffa fyra tunga robotbatterier av typ RBS 15KA, men på grund av satsningarna på ubåtarna av Västergötlandklass kom bara ett batteri att beställas. 1989 beslutades att det gamla RBS 08 systemet skulle ersättas av RBS 15KA.
Den första grundutbildningen på det nya systemet skedde 1995 med goda resultat, fem år senare lades förbandet ner.
En robotbil och en batteriledningscentral sparades i demonstratorsyfte och försök med det uppgraderade systemet RBS 15mk2.

Ett tung robotbatteri RBS 15KA bestod av sex robotbilar med vardera fyra robottuber. Det fanns två batteriledningscentraler och två spaningsradarenheter PS902. Batteriet var mycket sambandsstarkt med möjlighet att bygga egna radiolänkförbindelser.
Primärt användes annan måldata än de egna spaningenheterna. PS902 kunde grupperas ända upp till 10 mil från resten av förbandet.

Robotbil RBS15KA på KA2 Museum