Pjäser i fasta kustartilleriet

Det har funnits många typer av fasta pjäser bland kustartilleriets artillerimateriel och vi kommer därför till en början inte att redogöra för precis alla typer utan håller oss de viktigaste.
Kustartilleriet har många gånger fått ärva begagnad artillerimateriel från utrangerade stridsfartyg och det var inte förrän i början på 60-talet kustartilleriet fick sina första riktiga anpassade seriepjäser med 7,5cm m/57.
Om man bortser från de fåtaliga tornpjäser som togs fram vid förra sekelskiftet så dröjde det alltså 50 år innan vapnet fick tillgång till artillerimateriel som kombinerade en god skyddsnivå med en bra verkningsgrad.

Kaliber

Klassificeringen av pjäsernas kaliber har ändrats under årens gång så vi håller oss därför till den senaste ordningen vilket innebär att lätt artilleri har en kaliber mindre än 10cm och att tungt artilleri har en kaliber större än 10cm.
Den lättaste pjäsen som använts, om man bortser från de 40mm automatkanontroppar som fanns under en tid, har 57mm kaliber och den tyngsta som någonsin ingått i arsenalen är 30,5cm
Däremellan har det funnits det mesta.

Typebenämning

En annan sak som är viktig att känna till är att man ofta delat på pjäsens eldrörsmodellnummer och lavettagets modellnummer. Det kan förvirra en smula och innebär att flera olika pjästyper egentligen hade samma eldrörstyp och att det enda som skiljde är lavettagets utformning. Dessutom hade vissa pjäser av samma kaliber helt olika utformning av laddförfarandet då vissa använde en stor hylsa för att omsluta krutladdningen och vissa inte.
För att krångla till det ytterligare så hade man olika längd på eldröret på olika pjäser vilket genererade ytterligare typbenämningar.

Lavettage och värn

Om vi börjar med den enklaste typen så är det vallavettaget. Det förklarar sig självt. Pjäsen av den här typen stod från början bakom en vall. Ganska snart frångick man vallarna och sänkte istället ner pjäserna i runda brunnar. Självklart kallas då dessa för pjäsbrunnar.
Fördelen med det här arrangemanget var att man kunde rikta horisonten runt.
Nackdelen var den låga skyddsnivån, pjäsbesättningen jobbade ute i det fria med i bästa fall en splitterskyddssköld eller huv mellan sig och fienden. Skyddet mot anfall från luften eller direktträff av granater var noll och intet.
Öppna pjäsvärn är en annan benämning på det här arrangemanget.
Vis av erfarenheterna efter andra världskriget började man utrusta pjäser av det här utförandet med heltäckande splitterskydd samt att även pjäsbrunnen täcktes med en plåtkonstruktion, det så kallade napalmskyddet.
Ett stort antal batterier av den här typen byggdes runt om i skärgården, främst under byggnationen av havsbandslinjen. Nedan syns en av pjäserna i batteriet på Korsö.

Pjäs Batteri KO

Den lite mer avancerade varianten av det öppna pjäsvärnet är det täckta. Här använde man fortfarande ett vallavettage men man gjöt ett kraftigt tak över konstruktionen för att göra den, åtminstone delvis, fullträffsäker. Vissa pjäser i det här utförandet har fått ibland fått den felaktiga benämning kasemattpjäs eller bunkerpjäs.
Den stora nackdelen med den här typen var den snäva skjutsektorn. Eld kune bara avges i en radie om knappt 180 grader.
Några exempel på batterier där tunga pjäser byggdes i täckta värn är Roten och Hälsingborg som visas nedan,

Pjäs Batteri HB

I ett riktigt kasemattlavettage är pjäsen helt inbyggd i ett slutet utrymme som medger gott skydd i alla led.
Den här 7,5cm pjäser i Furuviksbatteriet är ett bra exempel på ett sådant lavettage. Bilden visar pjäsen bakifrån. Framtill skyddas den av en tjock pansarplåt och framför den finns den lilla öppningen i värnet.
Nackdel med det här arrangemangen var den lilla skjusektorn på bara ca 120 grader.

Pjäs Batteri GE3

Tornpjäsen är den som hade det bästa skyddet. I den var hela eldröret och kupolen en enda enhet som vilade på en kullagerkrans som i sin tur var fäst i betongen runt pjäsen. All hantering av ammunition till pjäsen skedde skyddat underifrån. Riktning kunde ske horisonten runt och det var på den här principen som de senaste typerna av pjäser kom att byggas, 7,5cm m/57 och 12cm m/70.
Det finns även ett antal äldre typer av tornpjäser som byggdes kring sekelskiftet. Ett exempel på en sådan pjäs finns på Lidö som visas nedan.

Pjäs Batteri LI

Förutom de riktiga tornpjäserna med pansarkupol fanns det också en annan typ av tornpjäs, gamla fartygspjäser man tog i land kompletta med torn och allt.
All ammunitionshantering skedde underifrån som på en äkta tornpjäs men skyddsnivån var avsevärt sämre då den tunna plåten i ett torn knappast kan jämföras med en pansarkupol. Batteriet på Storholmen utanför Sundsvall är ett sådant batteri där pjäserna är gamla landsatta fartygstorn.

Pjäs Batteri SL1

Pjästyperna

Nedan följer en presentation av de vanligast förekommande pjäserna.
Som modell anges eldrörets modellnummer. Eldrören kom att monteras en stor mängd olika lavettage och dessa kombinationer har vi valt att utelämna tillsvidare.

57mm
57mm pjäserna fanns i ett stort antal och användes i lätta spärrbatterier främst mot små snabba mål.
De flesta av pjäserna stod från början på örlogsfartyg men flyttades sedan över till kustartilleriet.
Skillnaden mellan de olika modellerna var inte så stor och alla förutom M/92 och M/95 använde samma ammunition.
Pjäserna hade en maximal skottvidd om knappa 5km
Tillverkare var Bofors, Finspång, Nordiska Artillerifabriken, Stockholms Vapenfabrik samt Seraing.

Modeller
57mm M/89, M/89B
57mm M/92
57mm M/95B, M/95C, M/95D
57mm M/F
57mm M/99

7,5cm
När det gäller 7,5cm pjäser har det inte funnits så många varianter inom det fasta kustartilleriet.
De båda första typerna var från början fartygspjäser medan m/57 var från början konstruerad för kustartilleriet.

Modeller
7,5cm M/05-10
7,5cm M/12
7,5cm m/57

M/05-10 var i princip en förstorad 57mm M/89 tillverkad av Finspong och Stockholms Vapenfabrik.
M/05-12 var en senare modell utvecklad och tillverkad av Bofors.
Båda dessa typer var från början fartygspjäser och hade en maximal skottvidd om 7km

m/57 kom att bli stommen i kustartilleriets spärrbataljoner under hela kalla kriget.
Bofors tillverkade 90 tornpjäser av den här typen till det svenska kustartilleriet under åren 1961 - 1975.
Pjäsen hade en skottvidd om 12km och en eldhastighet om 25skott per minut.

10,5cm
Den enda fasta kustartilleripjäs med 10,5cm kaliber som funnits är m/50. Den var något så udda som en helautomatisk pjäs helt utan bemanning i tornet. Pjäsen var tekniskt sett långt före sin tid med avancerade tekniska lösningar.

Modeller
10,5cm m/50

Pjästypen var behäftad med mängder av problem i början och de tre batterier som byggdes blev kraftigt försenade.
Men med tiden kom dock pjästypen att bli mycket uppskattad. Endast 6 pjäser levererades till kustartilleriet.

12cm
12cm kaliber fick den sist konstruerade pjäsen i kustartilleriet.

Modeller
12cm M/94, M/94D
12cm M/03A
12cm m/70 ERSTA

ERSTA pjäsen var den sista fasta kustartilleripjäsen att tas i bruk i svenska kustartilleriet.12cm m/70 hade en oerhört hög skyddsnivå med alla system redundanta.
De 18 pjäser som byggdes kom att bli den absoluta höjdpunkten av alla vapnets pjäser.

Läs mer om ERSTA i Lars A Hanssons artikel.

15,2cm
Om 7,5cm m/57 var ryggraden i det lätta artilleriet så var 15,2cm M/98 ryggraden i det tunga.

Modeller
15,2cm M/98, M98B, M98C, M/98E
15,2cm M/03B
15,2cm M/40, M/40B
15,2cm M/51, M51B

15,2cm M/98 i vallavettage var ursprungligen en fartygspjäs men kom att används i en mängd batterier runt om i landet.
De flesta kom att byggas strax före och under andra världskriget, de flesta fanns kvar i organisationen fram till mitten av 1990-talet.

21cm
21cm pjäsen blev en parentes i kustartilleriets historia, endast 8 pjäser kom att användas i tre batterier under en kort tid.

Modeller
M/98A

24cm
Även 24cm pjäserna var få och kortlivade, endast två batterier byggdes.

Modeller
24cm M/96A
24cm M/04

30,5cm
Kusthaubitsen med 30,5cm kaliber är den grövsta pjäs som tillverkats och brukats i Sverige någonsin.
Dess roll för kustartilleriet blev dock blygsam då den tämligen omgående blev omodern.

Modeller
30,5cm M/16