ERSTA

Pjäs i batteri LO

Utredningar och tillkomst

I mitten av 1960-talet var KA i stort behov av modernisering av de tunga befästningarna. Moderna och slagkraftiga lätta batterier var redan på gång med seriebatterierna 7,5 cm m/57 men det tunga hade inget nytt förutom 10,5cm m/50. Denna batterityp blev i starten starkt försenad och i historien endast en parantes med tre batterier i Stockholms skärgård.

CM redogör 1965 för ersättningsbehovet för ÖB där fem batterier anses vara moderna, de tre 10,5 cm och de två 15,2 cm dubbelpjäserna på Hemsö och Gotland. Utöver dessa är allt tungt artilleri från senast 1930-talet. Man räknar också upp platser som Bråviken och Karlshamn där tunga batterier saknas helt och hållet.
ERSTA, ERSättning Tungt Artilleri, formas som ett begrepp och man fortsätter med utredningarna om befästningar, kaliberval etc.

Under slutet av 1960-talet börjar CM precisera grupperingsplatser och från 28 valda platser benas det snart ned till 16 förband för en första serie av ERSTA. Här finns alla de sex platser som senare väljs till vad som blir de enda sex batterierna men prioriteringarna ändras lite under årens gång.

Under denna tid görs flertalet utredningar för att skapa världens bästa KA-pjäs. Jämförelser med rörligt KA 15,5 och kustrobot II görs som visar att fast och rörligt har ungefär lika stor kostand för en fiende, fastän att fast KA då är 12 cm. Kustrobot II anses ha en större sårbarhet mot vad kostnaden blir för fienden.
Valet av kaliber 12 cm istället för det mer traditionella 15,2 cm blev bland annat efter studier av pjäskostnad och antalet kilo granater per minut. En 15,2 cm pjäs ansågs kosta dubbelt så mycket som en 12 cm och genom att kunna göra en mer snabbskjutande 12 cm pjäs än 15,2 cm så fick man ut minst lika många kilo sprängämnen per minut.

I oktober 1972 är CM nere i de sex batterier som man har fått medel till, dvs 18 pjäser. Det finns också en option på ytterligare 18 pjäser för delserie II.
De sex är, i ordning av byggande; SA, LO, SE, YD, RN och TE.

14 dagar senare, 26/10-72 svarar ÖB Stig Synnergren att de fyra första ska byggas ut enligt plan men att ÖB återkommer under våren 1973 angående batteri 5 och 6, vilket han gör i juni 1973 och som blir en överraskning.
ÖB Synnergren är från Norrland och prioriterar nu för första gången Norra Kvarken i kustförsvaret mot Ålands hav. ÖB sätter slutgiltigt ordning till SA, LO, SE; YD, HO och TE. Han flyttar alltså upp Holmögadd till tillverkningsserien och flyttar ner Roten till planeringsnivån.

På Bofors fortgår under denna tid utprovningen av pjäsen och ritningsarbete för anläggningarna med rekommendationer hur de ska byggas. Försvaret har valt Söderarm som första batteri, fastän Landsort skulle vara bättre som utbildningslokal med Mellsten nära till. Batteri SA påbörjas medans Bofors fortsätter med sina tester och därför har SA serienummer 2,3 och 4 av pjäserna. Pjäs 1 är kvar på Bofors för skjutprover och placeras efter det på Landsort tillsammans med 5 och 6.

Bakgrund till batteriområdets utformning

Med kunskaper och lärdom från äldre batteriområden och framförallt de 7,5cm m/57 och 10,5cm m/50 som byggts var teorin för 12cm m/70 flexibilitet samt att klara tung bekämpning. Likväl som för 7,5cm m/57 skulle alla vitala delar klara en direktträff av en 500 kg minbomb men även en kärnladdning i närheten. Dessa två kriterier skiljer sig markant från varandra, i det första läget skulle pjäsen fortfarande kunna skjuta medans vid en kärnvapenattack skulle den skyddas från självrotation i sin eldrörsklyka.
Kriterierna får också som konsekvens att batteriområdet bör vara utspritt så en utslagningen av en enhet inte drabbar de övriga, något som redan utförligt praktiserats i delserie III av 7,5cm m/57.

Likväl som serie III av 7,5cm m/57 hade s-platsen ingen direkt utsikt genom periskop utan förlitade sig på radar som primärt öga och TV/laser som sekundärmetod.
Svagheterna hos 7,5cm m/57 utvecklas bort genom ny teknik. Den mycket sårbara radardomen i Arte 710 och 719 ersattes i 724 systemet med en Höj-Sänkbar (HS) radarantenn som i viloläge låg fortifikatoriskt skyddad under hydralikstyrda pansarplåtar. Detta gällde även radiosambandet. Även Arte 724 som sådan var en förbättring mot föregående system. Från att i Arte 710 endast kunna ha ett mål i systemet samtidigt kunde man nu ha totalt fem och alla tre pjäserna kunde eldledas parallellt av varsin operatör i mätstationen. Radaroperatören kunde förutom de tre som bekämpades låsa mot ett ytterligare mål och även TV/laser kunde låsa på ett mål som sedan direkt kunde överföras till eldledarna.

Delserie III i 7,5cm m/57 hade två mätstationer, båda separerade från s-platsen. En primär med radar och TV/laser, samt en reserv med TV/laser. 12cm m/70 fick upp till fem, varav den primära lades i s-platsen som en sen besparingsåtgärd. Här skulle de två primära ha HS-radar och mst 1 även TV/laser. Mst 3-4 och ibland 5 hade ofta en TV/laser mätare, ofta uppställda i gamla värn eller mätstationer.

Redan från början ska även luftvärnet byggas ut, vilket det aldrig gjordes på 7,5/57. Man utreder både eldrörsluftvärn och robotar men väljer till slut 40/48 med luftvärnssytem LVS 75 M. Varje batteri ska ha två troppar med vardera två pjäser och en eldledning, som inkorporeras i någon del i 12cm m/70 batteriet.

Även närförsvaret byggs ut med granatkastarställningar för 12 cm.

HS-radar i batteri LO

Batteriområden i praktiken

Hur genomfördes då de i teorin uppsatta målen? Väldigt olika får man nog säga.

Det första batteriet i Söderarms skärgård är typexemplet på batteriområde, utspritt på sex öar är det skolexemplet på batterigruppering. Alla enheter är autonoma och när de väl är i bruk torde det inte vara så mycket dyrare än att ha allt på samma ställe. Däremot blev det betydligt dyrare under byggtiden, där det oftast blev fråga om rederiverksamhet istället för att spränga berg och bygga anläggningar.
De tre pjäserna, s-plats och mätstationer ligger på separata öar. En av granatkastarställningarna på ytterligare en ö, där även en LV-tropp finns. Mätstation 2-4 också utspridda.

Landsort, batteri 2, är mer välbalanserat. Bra berg att bygga i, lång smal ö som gör grupperingen utspridd och någorlunda lättförsvarad. Betydlig billigare att bygga.
Liknande förutsättning fanns för batteri 5, Holmögadd, men där dras kostnaderna upp en del genom svåra vintrar och dåligt berg som gör att extra tätningar behövs byggas in.
Pjäserna placeras med 3-400 meters lucka, och flankeras av en LV-tropp på vardera sida. Grk ställningarna och ytterligare mätstationer sprids också ut.

Batteri 3, Slite, blev krymplingen. Otroligt tätt grupperad på den lilla ön Asunden, förutom en pjäs som placeras på fastlandet precis bredvid och två rörliga sekundära mätstationer också på fastlandet.

Även batteri 4 och 6, Skånebatterierna har en väl vald grupperingsplats. Här tillkommer byggnadsproblem i den skånska myllan och delvis vatteninträngning. För dessa batterier uppkom en diskussion om inte denna del av Sverige minst lika bra hade försvarats av rörligt KA och resurserna istället skulle lagts till Bråviken, Ålands-förträningen eller Göteborg men den diskussionen kom för sent för att kunna genomföras.
Pjäser och utrustning är samma som batterierna byggda i berg men s-platsen är istället i två plan mot fem i berganläggningarna och istället mycket bredare. Detta underlättar byggnationen som ”svävar” fritt i leran.
Problem fanns under fredstida skjutningar då allt från rälsbussar, via skördetröskor till fartyg stoppade övningarna. Pjäserna här var inte mycket mer än inskjutna.

Pjäs i Batteri YD